Hjo-Hjo hoppar i

Två västgötar skäller så pass att det inte kan vara långt kvar till någon sorts hjärtåkomma. På Hjo-Hjo med husse. Var och varannan dag faktiskt, på rätt sida sin husses ägandes staket, men ändå. Man undrar vad påföljden kan vara för en strypt västgöte. Bara på ett ungefär.

Annars mår vi bra i solens sken. Hjoån flyter på och Bloggaren inväntar forsärlans ankomst. Med kameran i högsta hugg. I år ska vi ha honom på bild, eller henne. Ordenkligt, som det heter nuförtiden. Det är till att haka upp sig, sa Bill. Upphakad var ordet, sa Bull. Eller hooking, som man säger i Scandinavium.

Ordenkligt. Vad säger Andersson och Språkfrågan i Göteborgs-Posten?

Sedan tycker Hjo-Hjo att det kan räcka med det där jäkla hundbadförbudet. Nu får det vara sluttjollrat, säger han som den värsta statsministerhund. Blir som varm och hoppar i. Man undrar hur han ska svalka sig i sommar. Tja.

Hjo-Hjo hämtar posten

Undrar om det inte är våren som är i antågande, säger Bloggaren för sig själv och slår ihjäl en fluga som hukar, fast för sent, på fönsterbrädet. Och frågar sedan hunden: Hjo-Hjo, vart tog liket vägen? - Ja, jag vet inte, svarar den svarte raringen och slickar sig ogenerat om nosen. Nåja, Bloggaren äter ju sniglar.

Och på morgonen hämtar Hjo-Hjo tidningen, springer glatt, med svansen i vädret, raka vägen till skafferiet för att växla Hjo tidning – det som är kvar av den – mot ett hundkex.

Husse funderar på att skriva en serie bilderböcker om sin svarte kompanjon. Allvar. Duglig illustratör sökes. Först ut: Hjo-Hjo hämtar posten. - Hallå, hallå, vart tog alla räkningar vägen, undrar husse. Och hunden slickar sig om nosen. Duktig vovve! Sedan följer Hjo-Hjo badar och Hjo-Hjo i svampskogen. Han blir säkert som en ny Alfons för småfolket. Fast man vet inte, alltid blir det någon som drabbas av mardrömmar. Av en sådan stor och otäck hund, svart till på köpet.

Det får värka ett tag. Och fram. Under tiden hinner vi ner till hamnen, som ligger helt och hållet öde så här års. Sånär som på änderna och Trafik i vinterskrud. Och badhytterna förstås.

Are you chewing gum?

Eftersom Bloggaren har svårt att släppa Västergatans filmfestival bjuder han härmed på ett klipp (Are you chewing gum?) från Sideways, favvo-favvofilmen om vin (pinot noir), bröllop, romanskrivande och hor. Har man inte sett filmen bör man genast se till att göra det. Jaså, den är så pass? Jo, och bara så ni vet: If anyone orders Merlot, I'm leaving. I am NOT drinking any fucking Merlot!

Lappkast.

Någon som varit i Frejus? Rene driten, som norrmannen i Villecroze sa. I all välmening. Bare gangsterer og vanskeligt kjøkken. Men såvitt Bloggaren kunde bedöma Frejus från balkongen på Hotel Les Palmiers var det helt okey. Havet som slog så rart emot land. Saint-Raphaël i fonden. Och hustrun som undrade om det skulle vara ett glas rosévin till. Man kan väl säga som så att norrmän. De är bra på skidorna.

Och ett gott råd till den som går i hundtankar. Köp en labbe! Om du överlever valpstadiet har du en trogen kompis i alla dina dagar. Eller hur Hjo-Hjo, snällare hund finns inte. Säg voff, så får du en Mamma Scans köttbulle. - Grrr.

Naturvin

Solig söndag i februari och snart är det midsommar. Det går åt rätt håll som det heter. - Stå still hund, så att husse hinner ta några fina kort innan det vänder och blir mörkt igen. Det är till att ha ett optimistiskt sinnelag. Jo.

Och en trappa upp kluckar Bloggarens spontanjästa äppelvin på fjärde månaden. Hemtrevligt och trendigt rätt i tiden. Det är nämligen den vilda naturliga jäsningen som gäller för tillfället. Naturviner. Charmigt men vanskligt. Mikael Mölstad skriver i Svenska dagbladet att resultatet kan bli lite hur som haver. Från läcker doft av mineraler och dova skogstoner, till getost och omisskännliga inslag av stallränna. Har du hört Hjo-Hjo? Jo, visst har han. Han gör sina lovar runt vinkaggen och man hör hur han grunnar: Getost och stallränna, hmm intressant. Hundligen.

Annars har vi det bra, som sagt. Hunden växer och blir stor. Särskilt sedan husse varit och uppgraderat glasögonen sina. 

Leonard

Först: igår kväll förlängdes filmfestivalen hemma på Västergatan med Sideways och Julie & Julia. Mat och vin således, det är sådant vi gillar, vi som är över 36. Och sedan avslutades kvällen tillsammans med Leonard Cohen i soffhörnet. Death of a Ladies' Man. Som skickar Bloggaren tillbaka till Scandinavium 1979: Don't Go Home with Your Hard-On. Oh Leonard, du måste vara den snyggaste kanadensare världen skådat, åtminstone med sådan gyllene röst: I was born like this, I had no choice / I was born with the gift of a golden voice. Hjo-Hjo nynnar med. Någon som hört talas om Howlin' Wolf?

Idag tar Bloggaren sin hund och går längs ån ner till hamnen. För att kolla upp gubbarna vid södra piren, så att de jobbar på enligt plan. Och jodå, det ser bra ut. Men kallt fast solen blänker. Så till båtsäsongen ska Hjo ha Vätterns finaste hamn. Vilket vi väl redan har, men ändå. Och ett par grader varmare i badvattnet, har Bloggaren hört.

Hjo-Hjo ber att få hälsa till Elton i Gbg och Gårdon gårdshund i Kista. Och alla goa kompisar i Hjo. Og alle hunder der ute i bloggosfæren selvfølgelig, det höll vi på att glömma. Jisses, det är inte lätt när man är känd ända borta i Norge. 

I Hjo är vi inte känsliga på det viset.

Bloggaren har gett Löfven en hint om hur opinionssiffrorna ska vändas (Plockepinn vid Hjoån). Bättre vinterväder således. Lagstiftningsvägen om inget annat hjälper. Och nog har han lyssnat, för nu ligger snön i minus två och kisande sol. Man ber att få tacka. Och lovar att rösta på partiet. Hädanefter ska jag vara bra / Ska jag vara bra för dig [Löfven]. Åtminstone mellan valen. Om sifo-institutet skulle få för sig att ringa. Detta lovat mera av omsorg om Surahammar än om statsministern. Det blir så dystert på Bruket när sossarna faller samman. I Hjo är vi inte känsliga på det viset.

Nej, Bloggaren är inte så känslig, förvånas inte i brådrasket längre. Men i morse när han bläddrade i morgonbladet lyfte han en aning på ögonbrynen. Känd barnläkare föreslår: sänk rösträttsåldern till tolv år. Och känd regissör nöjer sig inte med det: Alla barn ska ha rätt att själva lämna sina röstsedlar i vallokalen om de så önskar. Vid sex år, kanske noll. Oklart vilket.

Och Bloggaren som tänkt föreslå en höjning till 36. 

Nu får man tänka om. Hädanefter. Kanske borde även hundarna ha rösträtt, hundar är väl också människor.

Filmfestival

Lagom till avslutningen av Göteborg Film Festival drar vi igång minivarianten i Hjo. Åtminstone på Västergatan. Tre Ettore Scola-kvällar. Först ut Vi som älskade varann så mycket – historiens bästa film, som det står på omslaget. Men det kan man inte vara säker på för imorgon visas En alldeles särskild dag. Med Hitler, Mussolini, Sophia L och Marcello Mastroianni – och en förrymd burfågel. Oh Boy! Det är en alldeles särskilt bra film, det är det faktiskt.

Ja du, Hjo-Hjo, om Sophia Loren dyker upp och stjärnbelyser festivalen får vi se till att vi kan tjôta lite på italienska. Benvenuto la signora Sophia, tu sei la mia tazza di tè. Ungefär. Och så flyttar vi ut i friggeboden och Sophia tar hand om kungasviten. Ingen hund i italienskans säng, tack. Som ligger och knör. Det skulle se ut det, Hjo-Hjo. Ao-ao-ao-ao.

Och den tredje dagen ser vi Annie Hall. Men är inte det ... Kæft mand. Bloggaren vet, men Woody Allen har också gjort en och annan bra film. Och Annie Hall är den bästa. Så så får det bli.

Angående bilderna: det är naturligtvis Mussolini det handlar om. 

Plockepinn vid Hjoån

Nu när regeringens opinionssiffror störtdyker har Löfven sin chans: snabbreformera vädret återstoden av februari och mars. Får Bloggaren be om två grader kallt utan vind men med lite lite nysnö, bara såpass att snöskyffeln blir stående oanvänd. Och Hjo-Hjo slipper undan duschen. Bättre hundväder således. Lagstifta. Skulle det vara för mycket begärt? Man undrar.

Annars är inte vintern värre i Hjo än på andra håll. Tvärtom. Vi har ändå Vättern, visserligen utan skridskois och lakbusor men med god tillgång på kallbad och rökt röding. Och kanske ska man vara glad att inte Vätternhavet fryser till. För då jäklar, då kommer våren först i juni. Och farbror höst knackar på dörren i september. Det är till att vara stor sjö.

Vid Hjoån står Herr Kanin, bördig från Teg, och ser outgrundlig ut. Man undrar vad han tänker på. Kanske tänker han på alla nerblåsta träd som ligger som ett plockepinn över ån. Och på öringen som ska kryssa sig fram där emellan. I höst när de är kärlekskranka. Och på hur Hjo-Hjo ska kunna bada i denna pinnahärva. Kanske.

Men om detta säger Herr Kanin intet. - Det är till att vara svart, säger han däremot. Lakoniskt. Och sant. För det får han sig ett slick i örat. Han får två.  

Ett år äldre

Så har Bloggaren firat födelsedag igen. Det händer en gång om året, fortfarande. Vilket är rimligt även om åren är snabba. Orimligt. Årets födelsedagsbehållningar är två: göteborgsdotterns boeuf bourguignon, lagad under fem svettiga timmar med Julia Child hängande över axeln – bon appetit, och True detective, första säsongen på blu-ray.

Bloggaren, hustru och hund sitter i soffan och rullar tummarna. Lyssnar på Joni Mitchell. - Kan man få höra Carey en gång till? Tills detektiverna anländer och grytan är klar. Ooooh Gosh, säger Rust Cohle och låter sig väl smaka. Bättre än alla kräftor i New Orleans. Skulle man kunna få receptet?

Efter kvällens föreställning inkvarteras detektiverna i friggeboden. En låda om tjugofyra kalla Lone Star väntar i minibaren. Det blir en dramatisk vecka på Västergatan. Marty och Rust vs Ondskan i Louisiana. Man får förmoda att mången iskall pilsner kommer att virvla genom törstiga deckarstrupar. Hastigt och lustigt. Vi får utrusta Hjo-Hjo med en sådan där sankt bernhardskagge runt halsen. Och ansöka om utskänkningstillstånd till sommaren. Utöka verksamheten.

- Hjo-Hjo, herrn under franska falska fiktonträdet väntar på sin Lone Star. Och  jägermeister. Snabba ryck!

Ja, så går det till att bli ett år äldre.